Nattens stimuli, nattens musik
Att lära sig utav misstag är en klassiker. det är inget klokt ordspråk. det är enkel hjärnaktivitet. det är så vi fungerar. sen kan man missbruka den mekanismen mer eller mindre. ni skulle nog säga att jag inte visste vad detta innebar. men det gör jag, mer än vad ni tror.
jag vågar inte älska den jag inte vågar sluta älska. låter det logiskt? det är det inte. jag är rädd att förlora en självklar trygghet. jag är rädd att förlora något för nu har jag lärt mig att det är så det känns, när något bra står bredvid och stöttar. även om jag skulle klara mig utan det där stödet, så är det otäckt att ödelägga något som är en självklar känsla.
jag vill börja uppskatta mitt liv. (och börja med att berätta hur ytlig du är. hur jag inte vill älska dig men kan inte sluta. berätta hur detta aldrig kommer fungera men jag kommer aldrig gå ifrån dig)
det finns dem som inte har en säng, som inte har ett hus. som vaknar varje dag och känner att dem inte vill ha en ny dag, för då måste dem börja tänka på vart de ska få mat ifrån, vart dem ska spändera den kommande natten. jag har dessa självklarheter. jag är bortskämd med ett bra liv. så bortskämd att jag har hunnit utveckla ett sinne för att klaga över obetydliga saker. enbart för jag blev så van med känslan att vakna och alla dessa ting är självklara, så jag kunde inte uppskatta längre. jag vill nästan lägga skulden på mina föräldrar där. att dem fångade upp mig så bra under hela min uppväxt. att dem höll mig borta ifrån saker som skulle vara annat än normalt för barn som växer och formas utav omvärlden. (eller rättare sagt, saker dem trodde var farliga)
jag är så bortskämd att jag ska börja skämmas. jag har så lyckliga underlag att jag ska börja slita mig i bitar. jag har så perfekt värld att jag ska slå den i bitar. livet är orättvist. och livet blir vad man gör det till. (vinken här är att jag tycker att ingen borde få må bra, förs man har mått riktigt dåligt. man ska ha känt på dem hemskaste stunder för att vara värdig att uppleva dem bästa)
påtal om ord, så är jag ytterst trött. och ska testa sömn inatt.
jag vågar inte älska den jag inte vågar sluta älska. låter det logiskt? det är det inte. jag är rädd att förlora en självklar trygghet. jag är rädd att förlora något för nu har jag lärt mig att det är så det känns, när något bra står bredvid och stöttar. även om jag skulle klara mig utan det där stödet, så är det otäckt att ödelägga något som är en självklar känsla.
jag vill börja uppskatta mitt liv. (och börja med att berätta hur ytlig du är. hur jag inte vill älska dig men kan inte sluta. berätta hur detta aldrig kommer fungera men jag kommer aldrig gå ifrån dig)
det finns dem som inte har en säng, som inte har ett hus. som vaknar varje dag och känner att dem inte vill ha en ny dag, för då måste dem börja tänka på vart de ska få mat ifrån, vart dem ska spändera den kommande natten. jag har dessa självklarheter. jag är bortskämd med ett bra liv. så bortskämd att jag har hunnit utveckla ett sinne för att klaga över obetydliga saker. enbart för jag blev så van med känslan att vakna och alla dessa ting är självklara, så jag kunde inte uppskatta längre. jag vill nästan lägga skulden på mina föräldrar där. att dem fångade upp mig så bra under hela min uppväxt. att dem höll mig borta ifrån saker som skulle vara annat än normalt för barn som växer och formas utav omvärlden. (eller rättare sagt, saker dem trodde var farliga)
jag är så bortskämd att jag ska börja skämmas. jag har så lyckliga underlag att jag ska börja slita mig i bitar. jag har så perfekt värld att jag ska slå den i bitar. livet är orättvist. och livet blir vad man gör det till. (vinken här är att jag tycker att ingen borde få må bra, förs man har mått riktigt dåligt. man ska ha känt på dem hemskaste stunder för att vara värdig att uppleva dem bästa)
påtal om ord, så är jag ytterst trött. och ska testa sömn inatt.
Kommentarer
Trackback
