william björndal

ibland börjar jag önska, att folk var mer som mig. att det fanns någon som tyckte och tänkte som mig. någon som jag skulle trivas med. inte som jag skulle få anstränga mig för att vara med. det är nog elakt egentligen att inte acceptera att alla är som dem är. men, det är så svårt när alla känns så tomma. ni har era åsikter om mitt liv, eller om mitt utseende. men so what? kommer det hjälpa er i vardagen?
- nej.
kommer det hjälpa mig i vardagen?
- nej.
logiskt, så är det isf en onödig drift. ett ondögit tyckande. antagligen, är det bara mitt starka tycke som har fel igen. men även om jag har fel, så är det så det blir i min värld, och det jag måste rätta mig efter.
varje gång jag är på väg och somna, och tusentals tankar går igenom mitt huvud ifrån dagen. tankar som försöker sorteras och bevaras någonstans, varje gång när jag ligger där, så tänker jag alltid att jag ska vakna dagen efter och vara mer mogen.
att när jag går upp ur sängen för att göra exakt samma sak som varje morgon, så ska jag göra det för att jag är mogen. för att jag vill leva.
men det slog mig också, att inte vilja leva, ligger inte i mogenhet. att inte vilja leva är en exakt lika mänsklig drift som att dricka vatten. bara att vi har lärt oss att inte välja den själva, utan det säger livet till automatiskt. men vi har inte tagit bort funktionen med att dö. vi kan göra det när vi vill. så jag kommer nog aldrig kunna vakna,
och bry mig mindre om döden.